Backman har gjort det igen, fångat mitt läsarhjärta alltså.

I boken får vi träffa Farfar,  Pappa Ted och barnbarnet Noah. Det är en kort berättelse om att tappa sina minnen, att vara rädd för att glömma bort sina nära och rädd för vad som komma skall. Boken utspelar sig mestadels på ett torg (som står för Farfars minne) och samtalen kretsar kring det torget och är full av metaforer som i början är lite svåra att tolka innan man kommer in i tänket.

Farfarn blandar ihop minnena av sin son och sitt barnbarn, och har ibland svårt att skilja på vem som är vem.

Det är en berättelse om kärlek och att man som familj ställer upp för varandra.

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre

(mitt exemplar beställde jag ifrån Bonniers och framsidan var alldeles skadad så jag lånade en bild av http://www.forum.se/bocker/skonlitteratur-allmant/o/och-varje-morgon-blir-vagen-hem-langre-och-langre/)

Både jag och min man tyckte mycket om boken, för att den har ett fint budskap- kärlek, sorg-modet att ta farväl av någon man älskar- och för att vi gillar allt som Backman skriver.

Igenkänningsfaktorn är för mig ganska stor, dels för att jag har arbetat med äldre personer som lider av olika former av demens och för att min egen morfar börjar visa symtom.

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre får av mig <3<3<3<3 (4 av 5 hjärtan)

Ett stort plus i kanten är att Backman skänker alla intäkter för boken till Hjärnfonden och uppmanar läsaren att skänka en slant om man gillade boken, eller ogillade den.

Jag kommer självklart ge en slant till hjärnforskning.

 

Första stycket i boken;

Det finns ett sjukhusrum i slutet av ett liv där någon, mitt på golvet, har slagit upp ett grönt tält. En människa  vaknar inuti det, anfådd och skrämd, utan att veta var han är. En ung man sitter bredvid honom och viskar: -var inte rädd.